Lyckeboanna

När jag skrev mina "morgonsidor" idag, jag brukar ha en liten skriftlig kommunikation med mig själv innan dagen börjar, kom jag att minnas tiden för snart två år sedan då min kropp tog över och sa "stopp, nu är det nog". Jag fattade ju inte själv. 

Jag klarade inte att gå en trappa utan att få hjärtklappning. Jag gick i slow motion femtio meter och måste stanna och andas. Mina läppar var blå, jag hade konstant molande huvudvärk och problem med magen. Jag blev känslomässigt skör och hade nära till tårar. Mina tankar spretade åt alla håll och var svåra att samla. Jag kunde inte heller fokusera på läsning och förstå en text. Och allra jobbigast var alla sömnlösa nätter.

Det sista som hände på jobbet var att jag skulle åka till simskolan själv med 35 lågstadieelever. Vi skulle varit tre lärare men två var sjuka. Uppgiften kändes osäker, oansvarig och alldeles för stor. Det var då kroppen tog över styrningen och drog i bromsen. Det var liksom droppen som fick glaset att rinna över. Jag kunde inte sluta gråta. Jag blev sjukskriven. Det fanns fler symptom och det hade eskalerat under lång tid

Nu är jag tacksam över det som hände. Jag har fortfarande vissa symptom och känner av utmattningen, men dessa snart två år har lärt mig mer om livet. Förstår mer av orsaker och samband till varför det blir som det blir i ens liv. Jag kommer alltid att vara allergisk mot stress och behöver därför våga säga nej och tillåta mig att leva i mitt eget tempo. 

Var rädd om Dig!

Kram!